Ett litet livstecken från mig! Skamstruten är på. Men jag har lovat mig själv att det jag hinner, det hinner jag och det jag inte hinner kan jag inte stressa upp mig för att jag inte hinner. Inget gott kommer utav det. Bloggen kommer att få rulla på halvlåga resten av april. Privata omständigheter har satt mig på pottkanten, så att säga. Jag måste omprioritera min tid och mitt liv lite. Men jag har inte övergett er och jag kommer tillbaka med ännu större kraft, när jag har ridit ut denna storm! 😉
Och på tal om storm… Låt mig få bjuda er på en balsamerande vy av ett landskap som precis har släckt sin törst. Små, pigga vattendroppar som klamrar sig fast i grässtråna och träden är tunga. Men ack vilken renhet… Älskar detta!
Att vinna med lite poesi
Stort tack till Josephine utsåg mig till vinnare av hennes bloggtävling härom veckan. Det gjorde mig löjligt glad! 😀
Tävlingen gick ut på att man skulle argumentera väl varför man borde vinna boken. Och jag kände mig lite hög just den dagen så jag drämde till med lite smygpoesi.
*
Jag älskar att vandra och vara i skogen.
Existera där.
Skogen är mitt hem, min lekplats,
min hemliga grotta, min ateljé, min gyllene sal, min krona.
Där kan jag skratta,
dansa, gråta, grubbla, anförtro mig, drömma, läka, inspireras och börja om.
Där kan jag vara mig själv med mig själv, utan att bli störd eller granskad.
Själv utan att vara ensam.
Vilken annan plats i världen har den förmågan och
den kraften på en människa?
*
Ungefär så var texten i sitt ursprung. Jag skrev alldeles för långt förstås. Svävade ut sådär som jag brukar göra. (En hopplös ovana!) Orden fick bara vara 30 st, så jag fick bakläxa.
*
Skogen är mitt hem, min lekplats,
min hemliga grotta,
min ateljé, min gyllene sal och min krona.
Det är där jag rotar mig och växer.
*
Underbart med ett hett ljus som sträcker sina långa glödande fingrar in genom trädens stammar. Rör mig!!
Död och elände
Allt har inte varit allsköns sång och jubel de senaste dagarna. Jag möttes i förrgår av den förkrossande nyheten att en av Sveriges mest älskade influencers, i synnerhet bland naturälskande människor, har lämnat denna värld. Och inte på vilket sätt som helst…
Jag kände dig inte, men har följt din blogg periodvis. Du verkade vara en sån genuin inspiratör och glädjespridare. Intet hade jag kunnat ana den kamp du stred bakom stängda dörrar. Bakom det hjärtliga leendet.
Mitt hjärta spricker lite när jag tänker på det. På din familj, dina vänner, dina kollegor och följares enorma förlust.
Allas förlust.
Det är inte så här det ska vara.
Det är inte så livet ska sluta.
Du var värd så mycket mer.
*
Med detta sagt vill jag påminna om värdet av att vi lär oss att prata om psykisk ohälsa och vad den gör med oss. Värdet av att visa omtanke mot våra medmänniskor, fråga varandra hur vi mår, stötta och stödja under vägen och våga ta hjälp när vi själva befinner oss i mörker och hopplöshet. När modlösheten och maktlösheten greppar tag och det där som var livet bleknar…
Vi måste hjälpas åt att göra världen lite snällare och mjukare att leva i. Tack!
Gud, vad tråkigt. Jag har inte sett henne tidigare men det känns i hjärtat ändå. Ja, vi måste göra världen lite mjukare.
<3
Vilken fin skogsväg, bra att boken kom fram och så oerhört tragiskt att hon tog sitt liv. Jag har aldrig varit där så jag vet ingenting om vem hon var. Det är så sjukt i dagens samhälle att det är helt ok. att le och skratta, men brister du i gråt på t.ex. jobbet så är det något allvarligt fel på dig. Alla negativa känslor ska behärskas och gömmas undan, en längre period av nedstämdhet och läkaren skriver direkt ut någon form av psyk-piller! Just nu mår jag bra, men jag ska komma ihåg detta – att våga blogga om det som även är jobbigt. Alltför mycket sopar vi under mattan för att bara visa upp det som ser (någorlunda) snyggt ut
.
Ja, jag blev så glad över boken! 🙂 <3
Ja, det är sorgligt att allt ska vara så fint utåt och att man inte kan få utrymme att visa det som är inuti som kanske inte alltid är så glatt och perfekt. Och så tillslut blir det så mycket känslor och sorgsenhet och uppgivenhet som kapslas in att man "exploderar" och tappar modet om livet. En bra tanke, tycker jag, att blogga lite mer om livets baksidor också. Vi behöver alla hjälpas åt att våga göra det! 😀 Det är både normalt och helt okej att inte alltid vara uppåt och lycklig.