Don’t feed me violins, just run with me through rows of speeding cars…

För ett par dagar sedan försökte jag ta ett foto till mitt nya körkort. Men det gick åt helvete. Resultatet ser ni ovan.

Jag hade slitit hårt med att få alla tre småttingarna i säng och äntligen, runt 21.30 sov de alla, även lillan. Då kunde jag börja förbereda mig för att få den där körkortsbilden överstökad. (Så mycket enklare att fota det hemma när jag ändå har en kamera till hands, tänkte jag!) Jag lade på tre noggranna lager concealer för att försöka dölja påsarna under ögonen. Desperat, desperat… Min hud har blivit flammig på sistone och jag känner mig plufsig och svullen i hela ansiktet. Jag vet inte om det beror på mina sömnproblem, men det är så jag resonera iaf. Någon annan förklaring kan jag inte komma på. På med lösfransar, så kanske kaaaanske de tunga trötta ögonlocken inte blir så tydliga.

Ungefär en timmas fåfänga krävdes för att jag skulle känna mig redo. Men så krånglade blixtarna och jag glömde ställa in rätt filformat på kameran och något var fel med autofokuset. Allt blev pannkaka. Gryniga, gula, mörka bilder…

Alla bilderna blev inte som den ovan. Några såg skapliga ut i kameran, men det var först efteråt som jag insåg att jag hade fel filformat, när jag hade tvättat av mig sminket och var på väg isäng. Då var klockan 01.00 och alldeles försent att fota igen. Ytterligare en natt av sömnbrist väntade mig. (Jag kan ju inte fota om dagarna när barnen är vakna så det blir bara nätterna som finns till hands. Men vad gör det för skillnad när jag ändå inte kan sova?)

Don’t lose your head, it’s just for now…

Så jag fick göra om hela projektet dagen efter och äntligen fick jag till några bilder i rätt format och belysning. Men vad händer då? Jo skrivaren bestämmer sig för att lägga av. Så jag slänger mig på datorn och beställer en ny alldeles omedelbums. Den kom igår. Men då passade inte pappret. Så jag fick bege mig på jagt efter fotopapper till laserskrivare, och det var lättare sagt och gjort. Online skulle det ta flera dagar. Äntligen hittade jag en lokal butik som hade det, ett par mil bort. Så i morse susade jag iväg till den lille butiken och köpte på mig en bunt. När jag kom hem och lycklig i hågen slänger papperna i skrivaren så börjar den idioten skriva ut bilden alldeles randig. Så spektaklet slutade med att jag fick beställa bilden från ett fotolabb online istället. Asch… jag hade ju lika gärna kunnat pallra mig till en fotoautomat och få det överstökat på så vis. Jag inser ju det nu.

Tillfredsställelsenivån är lite låg just nu överlag i livssituationen, känner jag… Och så de här körkortsbilderna som har tagit mig dagar att få till gjorde ju inte saken bättre direkt. Det är då jag måste skynda mig att slänga på mig hörlurarna och lyssna på Imogen Heap. Ingen annan än hon kan rädda mig då, när frustrationen och missnöjet rinner över. Jag brukar söka tröst och positiv energi i hennes låtar, när dagarna går riktigt åt pipsvängen. Och så städar jag, röjer och donar, samtidigt som jag har henne i öronen. Det lugnar mig och får mig att le åt eländet…

It’s that time of year
Leave all our hopelessness’s aside
If just for a little while
Tears stop right here
I know we’ve all had a bumpy ride
I’m secretly on your side

Bite tongue
Deep breaths
Count to ten
Nod your head

Get me outta here
Get me outta here
Get me outta here
Get me outta here
Just for now
Just for now

Here’s the day you hoped would never come
Don’t feed me violins
Just run with me through rows of speeding cars
The paper cuts, the cheating lovers
The coffee’s never strong enough
I know you think it’s more than just bad luck

There, there baby
It’s just textbook stuff
It’s in the ABC of growing up
Now, now darling
Oh don’t lose your head

Och så avslutar jag med favoritlåten. Dags för mig att sova… Goodnight and go… (Vad har ni för favoritartist som räddar er under mörka, krångliga dagar? 🙂 )