Öga mot öga med döden

1 juni! Borde inte sommarvädret spraka på för fullt nu!? Och ändå glider regndropparna ynkligt nerför fönsterrutorna och samlar sig som små sorgsna bäckar på fönsterkarmarna. Molnen står stadigt hopade dag ut och dag in, med vissa små glimtande undantag. Det är ju inte annat än att man känner sig lite snuvad på sommaren. Men hoppet är det sista som överger en, säger de lärda! Och det tar jag fasta på, för jag längtar outhärdligt efter varmare temperaturer.

Men vi har inte suttit och hängt läpp bara för att vädret inte är exakt vad man hade önskat. Det finns gott om saker att roa sig med som ger sommarfeeling, som inte kräver stekheta solstrålar. Besöka djurparker t.ex!

Jag släpade med mig en sömnig man och två glada barn till Borås djurpark nu i veckan. Vi hade tur med dagen och solen visade sig från sin bästa sida. Det var inte direkt varmt, men åtminstone uppehåll från storm och hagel.

Jag lyckades inte fånga så många ögonblick med kameran den dagen. Jag var som vanligt fullt upptagen med att smälta alla intryck och hålla ordning på småttingarna. Men en sisådär 5 bilder lyckades jag fyra av! Bland annat på dessa nallar här nedanför.

Vi hade med oss matsäck och en stor vagn för barnen att sova i. Mysigt! Äggsmörgåsar med skagerröra och varm choklad. Skinka och ost till Eliah. Han har aldrig gillat ägg. Han har aldrig ens velat smakat ägg, trots böner och mutor. Så vi vet iofs inte om han gillar det eller inte. Nu har jag gett upp. Han får i sig ägg i annan mat ändå.

I lejonkulan. Ni vet, en sån där bunker av bara glas, där man kan komma så nära djuren att man nästan kan andas små änglar på varandra genom rutan. Eller klösa ögonen ur varandra. Döda varandra. Om man har otur och glaset spricker. Vilket enligt mina uträkningar är högst troligt. Framför allt när jag står innanför glaset. Som den oemotståndliga kotlett jag är.

Lejonen gick inte till anfall och det var ju tur. Men de stirrade ner oss med bistra uppsyner och allvarliga väck i pannan. Inte roade ett dugg. Det var inte vi heller. Eller åtminstone inte jag. Jag stod där och skallrade tänder av rädsla. Kunde höra benpiporna i kroppen på mig rassla. Min 3-årige son däremot tyckte att hela ståhejet var oerhört spännande och underhållande. Givetvis var jag räddare än honom. Pinsamt. Jag fyrade av några foton och sprang ut fortare än jag kom in…

Under vår vandring stötte vi också på ett annat läskigt djur. Strutsen. De ser så vänligt sinnade ut, med sina fluffiga rumpor och söta små näbbar, men jag har hört många varningarnas tal om dessa djur.

Strutsar är inte att leka med. Det sägs visst att de ska kunna springa i 70 km/h. Och dessutom sparka in trynet på både människor och djur. Det vill jag inte lära mig den hårda vägen. Så jag höll mig lydigt och lagligt uppe på vandringsbron. Annars kan man ju ibland bli lite frestad att besöka några av de mer fredliga djuren nere i deras hagar. Det ser så hemtrevligt ut med alla de liggande stockarna att balansera på och de stora dammar att plaska i.

Men ack, nej. Inte strutsen.

Vi hade sällskap denna dagen av min syster och hennes familj. Hennes yngsta är i samma ålder som Eliah. Det är en ytterst klok och pillemarisk liten pojke. För att inte tala om omsorgsfull. Han är så omsorgsfull om allt levande.

“Mamma, mamma!” ropade han högljutt när han fick syn på aporna. Pannan var bekymrat hopvecklad och rösten allvarsam. “Mamma, du behöver smörja dem i rumpan. De är alldeles förfärligt röda.” Trots hans unga ålder hade han hunnit lära sig ett av livets mest väsentliga lärdomar. Jag tyckte det var så fint sagt och oerhört skojigt. 🙂

Dagen avrundades med hemfärd och grillning på bakgården, blivande rosenträdgården. Honungsmarinerad karré, vitlök, grillade tomater och äpplen, gräddig potatisgratäng och en delikat pepparsås med sting. Mumsfilibabba! Jag minns det som en lyckad invigning av sommaren.

Hur har ni invigt sommaren?