Det har stormat både här och där

Här står hon, min lilla goa tjej, med en alldeles för foglig uppsyn! Den uppsynen går inte att lita på. 😀 Det är då man vet att nått bus snart kommer att hända.

Häromdagen välte hon ut en kanna hallon- och blåbärsmoothie på våra träpallar för att sedan kladda runt med det så mycket hon orkade och den intensiva rosa missfärgningen som uppstod i träet kan jag tala om inte går bort av vatten och såpa eller diverse frätande vätskor. Det blir till att köpa nya pallar, alternativt jobba med slip och målafärg. Och nej, jag tog inte kort. Sådant sker var och varannan dag, så det är inget jag lägger något större vikt vid att försöka bevara som minne för omvärlden.

Här är en annan filur i vår trädgård som också ser väldigt foglig ut, men som till skillnad mot tösen min faktiskt ÄR det! Världens snällaste lilla pålle är detta och gammal som kyrkan är han. Varje år tror jag att han inte ska överleva nästa vår, men han håller sig stadigt. (Och ja, han står på vår mark eftersom vi lånar ut den åt grannarna.)

Vi har den ynnesten att ha hästintresserade grannar som förgyller vår utsikt från fönster och trädgård med välskapta pållar i alla storlekar och modeller. Jag och Daniel har också ett hästintresse, som jag har nämnt tidigare, men just nu ligger det på is till förmån för familjelivet, som kräver all vår tid och uppmärksamhet.

Men om ni liksom jag gillar att läsa succehistorier om folk som lär sig nya färdigheter (t.ex. ridning!) så bör ni ABSOLUT INTE kolla in min gamla hästblogg. Däremot om ni roas av att läsa om nederlag, pinsamheter och motgångar så kan ni ta er en titt! Jag presenterar den så välvilligt här. Jodå, jodå… 🙂 Det är okej att bli skrattad åt ibland. (Bloggen “Capriole” – vilket förresten är namnet på en av de svåraste konstformer en häst kan genomföra!)

Jag gjorde en häftig och galen resa iaf… som tog abrupt slut när barnen blev för många och stökiga.

Åh.. ser ni.. hur träden knoppas och snart kommer att ge blommor och frukt!! Ovan är ett japanskt körsbärsträd och nedan vit persika som står i vår växthus.

Vanställd av en stormig natt

Tillbaka till ämnet. Barnen är så livliga nuförtiden och med min stora mage är det svårare än någonsin att hålla koll på dem. Pga. covid och Eliahs asma så är de ofta hemma från förskolan. Nu har jag vabbat 2 veckor i sträck och det är hemskt jobbigt med två småttingar och bara en vecka kvar till BF. Tungt och ont, jag har foglossning och varenda lem värker. (Ursäkta klagosången!)

Så Daniel kom på den geniala lösningen att vi skulle införskaffa en sån här apparat (nedan!). Den skulle barnen säkert låta sig underhållas av timma efter timma i all oändlighet, inbillade vi oss.

Och visst hoppade de glatt och länge den första gången eller de första, men nu är det inte lika roligt längre. Vi har haft studsmattan i snart 2 veckor och förra veckan under natten kom stormen och sög sig fast i den så att den dundrade iväg och upp in i ett träd (hur det nu gick till). Så nu är den redan trasig längst uppe som ni ser. Så gick det med det…. :// Även växthusets fönster har blåst sönder. Det var en aggressiv stormnatt. 🙁

Och jag som argumenterade med Daniel om att en säkerhetsförankning till studsmattan då rakt inte var nödvändigt, så tung och stadig som den är. Jag menar, om jag knappt kan rucka på den, hur ska då vinden kunna göra det? Uppenbarligen saknar jag en och två kunskaper om naturens krafter. Daniel hade förstås rätt. Vi borde ha förankrat den.

Nu ska jag ha något att äta, känner jag.

Kram på er!