Åh, vad jag önskar att denna epidemi kunde lämna oss i lugn och ro snart… Har vi inte alla lidit och kämpat tillräckligt nu?
Vår son har länge haft problem med återkommande förkylningar och hostperioder det senaste året. På grund av de strikta reglerna på förskolan under coronatider har jag och D därför fått vabba helt extremt mycket denna sommar och under våren. Jag har räknat ut att jag har vabbat fler dagar än jag har arbetat de senaste månaderna. Och vi har inte rest någon annanstans än hem till våra föräldrar under semestern. Det var väl inte riktigt så här jag hade tänkt mig denna sommar…
För en dryg månad sedan fick vi åka in akut med Eliah då han hade svåra andningsproblem. Han var inlagd ett dygn och de misstänkte corona, men det visade sig att han har astma, men antagligen både och! (Coronatestet gick ej att avläsa.) Så vi har sedan dess isolerat oss med barnen i en månad. D har arbetat och jag har underhållit barnen.
Bilden ovan visar sjuklingen när han skulle följa med oss hem från sjukhuset. Han hade kräkts ner alla sina kläder, stackarn, så sjukhuset gav honom denna ståtliga särk.
Nu är barnen friska och vilda igen, och tillbaka i förskolan. Och mitt och Daniels liv kan förhoppningsvis återgå till det normala, någorlunda.
Men vad är egentligen normalt numer? Kan man undra sig… :O
