För- och nackdelar med 2 år mellan syskon

Det skiljer knappt 2 år mellan Eliah och Celina. Celina är nu 7 mån och Eliah ganska exakt 2,5 år. Det är åldrar som är fantastiska på så många vis men som också har sina utmaningar. Idag tänkte jag göra ett inlägg om min upplevelse av åldersavstånden på våra små.

För- och nackdelar med 2 år mellan syskonen

Jag tror så här: Alla årsavstånd mellan syskon har sina för- och nackdelar! För vår del kändes det viktigt att vi fick barn som var någorlunda nära i åldrarna så att de kunde leka på ungefär samma nivå. 2 år emellan kändes därför som ett ganska lagom avstånd. Då är de så pass nära i ålder att de kan ha gemensamma åldersadekvata intressen och stor glädje av varandra!

För oss fungerade det fint att ha en nyfödd samtidigt som vi hade en 2-åring. Nattsömnen fick en ju visserligen inte mycket av, men på dagen var det tacksamt att bebisen var så pass liten att den sov största delen av dagen. Så kunde vi fortfarande koncentrera oss mycket på 2-åringen som var i hans kanske mest utmanande ålder! Ska vara överallt, vill allting, helst själv, men behärskar ingenting (på egen hand) och har inte ännu uppnått åldern att det går att resonera med honom.

Men jag vet att den där första bebistiden ser väldigt olika ut för olika familjer, föräldrar och barn, och fungerar olika bra med äldre syskon. Vissa upplever spädsbarnstiden som en outhärdlig plåga och då kanske inte en tvååring full av bus och livslust på det är att rekommendera. Det är också tungt att ha en 1,5-åring när en är höggravid, som vill bli buren och underhållen 24 timmar om dygnet.

Jag skulle nog tippa på att tiden just nu – med en bebis på drygt ett halvt år och ett barn på två och ett halvt – är den mest utmanande. Nu är hon tillräckligt stor för att rusa runt i gåstol, välta ner saker och göra sig illa. Hon försöker få tag på allting och stoppar allt i munnen. Och han är fortfarande för liten för att ta något som helst ansvar över sig själv eller förstå vikten av att hantera sitt småsyskon med empati och varsamhet. Han behöver fortfarande konstant övervakning och går gärna till attack på lillasyster om hon närmar sig HANS leksaker. Eller – ve och fasa!! – biter på dem när han sitter där och leker. Då blir det krig.

MEN jag tror att livet blir lättare om några månader!

Det är så vi härdar ut. Vi ser framåt och längtar till de lite lugnare åldrarna. (Och inser att vi då kommer att längta tillbaka till dessa vilda, sprudlande åldrarna när allt ska upptäckas och läras. Underbart ju! Hemligheten är väl ändå att lära sig njuta över det man har just nu?)

Att ha en 6 månaders bebis och 2,5 årigt barn samtidigt…

FÖRDELAR

• Hon är tillräckligt liten för att beundra och bli road av sin storebrors galenskaper; Hans oberäkneliga vansinnesvrål, kullerbyttor, lastbilskrockar och kastrull-konserter. (Ni vet, när man hittar två kastrullock och slår dem mot varandra så att ett alldeles öronbedövande, fullkomligt olidligt, oljud uppstår. Som åstadkommer tinnitus och mental koma hos varje levande varelse som hör!)
• Han kan återupptäcka det roliga med bebisleksaker trots han egentligen är förbi det stadiet. För plötsligt blir allt som lillasyster håller i jättespännande att leka med. Med andra ord: han får plötsligt ett dubbelt så stort utbud av leksaker! Hur bra som helst ju! 😀 (Att sedan lillasyster blir utan leksaker är en annan sida av myntet som får läggas till på listan av nackdelar.)
• Hon är fortfarande i den åldern att en kan ha någorlunda bra kontroll på var hon är och vad hon gör. Hon förflyttar sig inte snabbare än ögat kan följa och greppar inte saker som ligger högt. Krutet kan därför läggas på 2,5-åringens många behov, hans rackartyg och brutala, fascinerande framfart igenom huset.
• Hon är i den där hejdlöst matglada åldern, där det bara går att skyffla in sked efter sked och hon sitter fortfarande och gapar som en hungrig gam(-unge)! Något som förhoppningsvis kan inspirera storebror som, till skillnad mot lillasyster, är i en period av matvägran. Han tycker att nästan allt ätbart är antingen konstigt, läskigt eller bara tråkigt. (Dessa matvanor ser ju så klart inte likadana ut för alla barn i dessa åldrar! Men jag vet att många har problem med att få sina 2-åringar/3-åringar att äta.)
• Han är tillräckligt stor för att förstå vad man säger och på något vis begripa att bebisen är sårbar. Han försöker – för det mesta – att låta bli att köra över henne med sina traktorer eller springa omkull henne när han jagar katten eller hunden. Det får väl ändå ses som något positivt!
• Han är också tillräckligt stor för att förstå att han är viktig för sin lillasyster. Och om hon gråter kommer han snabbt till undsättning. Då klappar han henne vänligt på huvudet och erbjuder sina mest coola, avancerade leksaker. “Ta den här!” uppmanar han henne. När hon inte förstår vad hon ska göra med den underliga saken förklarar han det tålmodigt för henne på rapakalja-barnspråk. Så fantastiskt fint och totalt meningslöst! (För hon stoppar den ändå bara i munnen.)
• Som förälder är det ganska nyss som en hade en bebis i huset. Minnet är färskt, färdigheterna på topp, tryggheten i sin föräldraroll förhoppningsvis väl förankrad och rutinerna är automatiserade in i ryggmärgen. Det är bara att köra på!!
• Blöjbyten och nerkissade kläder är redan en vardag. Man kan lika gärna byta på två när man ändå är igång med en!

NACKDELAR

• Han kan fortfarande fascineras av bebisleksaker och i synnerhet om lillasyster har dem i sin ägo. Dvs. han går och tar leksakerna från henne hela tiden och lämnar henne storgråtandes! Aja baja!
• …och på samma linje: Storebror är ännu så pass liten att han inte har lärt sig att dela med sig. Världen kretsar fortfarande enbart kring 2,5-åringen och egot är ofantligt. (Dela med sig kan han visserligen göra ibland, men bara om han har lust och på särdeles gott humör.)
• Han är ännu för liten för att förstå vikten av att behandla andra (barn) med empati och varsamhet. Han förstår inte att man inte får sätta en plastpåse över lillasyster och se hur lång tid det tar för henne att ta sig ur den. Han förstår inte att det gör ont för en liten bebis att bli puttad baklänges eller få en bil inkörd i munnen, för att storebror tycker att munnen ser ut som ett bra garage. Eller använda lillasysters huvud som bollplank.
• Han är i den mest busiga och tanklösa åldern och hon i den nästan mest känsliga. Det är som upplagt för en tid kantad av olycka efter olycka. Gråt och tandagnisslan.
• Svartsjukan lurar ständigt bakom hörnet och gör sig påmind. Förutom att storebror vill ha ungefär precis allt som lillasyster håller i så tycker han inte heller om att se att lillasyster få för mycket uppmärksamhet. “Ta bort!” beordrar han ibland mamma och hytter med näven åt lillasyster, när mamma ammar henne. “Ta bort bebis!!”. (Jag ska dock vara rättvis mot storebror och säga att han är mycket mindre och mer sällan svartsjuk än jag trodde att han skulle vara! 🙂 ) Eventuell svartsjuka får en tackla snyggt genom att inkludera och göra saker med bebisen tillsammans. Få storasyskonet att känna sig viktigt och vara noga med att storasyskonet också får lika mycket uppmärksamhet. Också får känna sig som en liten go bebis ibland, som bara sitter och kurar i mamma och pappas famn.
• Tidsbrist. Givetvis är det så att ju tätare det är mellan barnen, desto mindre tid har en över till det äldre barnet när bebisen kommer eller vise versa – desto mindre tid har en över till bebisen. Eftersom de små åldrarna är så uppmärksamhetskrävande är det alltid en utmaning att hinna tillgodose varje barns behov när de kommer tätt.
• Det är onekligen motigt med två barn i blöjåldern (om ettan inte har hunnit bli torr). Det är bara att erkänna. För att inte tala om att de dagliga aktiviteterna blir en smula tradiga/tjatiga… På något vis handlar allt om bajs och kiss dessa dagar, känns det som.

Slutsats

Jag måste nog ändå säga att två år mellan syskon enligt mig och Daniel blev alldeles lagom. Trots de utmaningar det innebär, att ha två små som kräver total uppmärksamhet dygnet runt, så går det förhållandevis enkelt att hantera två små på samma gång eftersom man redan är “inne i det” och så är det praktiskt att få dessa perioder “överstökade” på samma gång och sedan njuta av lugnare tider (med andra utmaningar!). Dessutom upplever vi att de får så mycket mer glädje av varandra när de är nära i åldrarna vilket med råge väger upp alla 320 bajsblöjor på en och samma vecka! 😉

Jag tror att det är så väldigt olika vilka åldersgap man föredrar mellan sina barn och därtill ska man ju ha i åtanke att det sällan går att beställa barn på exakta datum. 😀 Men inte desto mindre kan man ju ha önskningar och tankar!

Vad har ni för avstånd mellan eventuella syskon? Vad tycker ni om olika åldrars utmaningar och tjusningar?